dagensavsnitt.blogg.se

Dagligt intag av serier och filmer.

Arrow

Kategori: Nyhet

 
Ännu en seriestart, Arrow. Två avsnitt har hittills kommit ut, and so far so good! Denna DC Comics-baserade serie är bra rollsatt, snyggt filmad och välgjord. Huvudrollen Arrow/Oliver Queen är något av en blandning av Batman och Robin Hood. Han är miljonär på dagtid och grönbehuvad pilbågsskytt som tar från de rika och ger till de fattiga, nattetid. Rollen spelas av Stephen Amell, som tidigare dykt upp i allt från CSI, New Girl till Private Practice. Han är snygg, fruktansvärt vältränad och både till utseende och skådespelarstil påminner han mig om en yngre Sam Worthington (Avatar). I den kvinnliga huvudrollen ser vi Katie Cassidy, bekant från bland annat Gossip Girl och Supernatural. 

Gillar du superhjältar, eller bara välproducerade serier, ge denna en chans. Jag förutspår att denna kommer få förnyat förtroende och en av de mest framgångsrika nya serier denna höst. Till skillnad från gårdagens Beauty and the Beast, som bara blir sämre ju mer jag tänker på den. 
 
Coming up next: veckan skall fyllas av tentapluggande och så planerar jag kolla in ännu en höstnyhet, Last Resort. 
 
 

Beauty and the Beast

Kategori: Nyhet

 
Såg de första två delarna i den nya serien Beauty and the Beast ikväll. En re-make på den klassiska Beauty and the Beast från 80-talet med Linda Hamilton och Ron Perlman, vilket nog faktiskt var den första serien jag följde och såg varenda avsnitt av. Så mina förhoppningar var höga men förväntningarna låga, om det går ihop. 
 
I denna re-make ser vi Kristin Kreuk i rollen som Catherine, en snygg och karismatisk NY-polis som fightas likt Buffy och löser brott som Rizzoli/Chaterine Willows. Kristen är (i min värld) mest känd som Lana Lang från Smallville, men axlar nu alltså huvudrollen i denna nya serie. Vilket hon gör bra, jag är helt fascinerad av hennes ögon, vilka gör att hon särskiljer sig från standardbrudarna i Hollywood. The beast/Vincent, spelas av Jay Ryan, en relativt okänd kille som spelat i diverse serier mindre framgångsrika serier tidigare (bland annat i floppen Terra Nova). Min första tanke var att Ryan var alldeles för snygg för att spela Vincent, Ron Perlman är mycket (men fasen inte snygg), och jag tyckte att det var synd att de inte vågade låta nån småful odjursliknande kille spela rollen. Perlman är en förbaskat bra skådespelare som gjorde rollen som Vincent med en stor dos charm blandat med värme. Men, ganska snart inser jag att upplägget skiljer sig ganska mycket från orginalet. Denna version känns väldigt Marvel-inspirerad, lite Hulken blandat med Captain America.
 
Likt många polisserier verkar varje avsnitt vara uppbyggt runt ett specifikt brott, medan huvudstoryn, vilket består utav mordet på Catherines mamma och hur detta är sammanlänkad med Vincents dubbel-DNA, löper parallellt. Serien är väldigt snyggt filmad, vilket gör att man till viss del glömmer av att avsnittets brottshistoria är tunn och ganska ointressant. Kemin mellan Catherine och Vincent känns trovärdig, om än inte lika charmig som orginalet, men jag kommer ge denna serie en chans, eller i alla fall se några till avsnitt. 
 
 
För övrigt har jag även sett finalen på Project Runway ikväll, showen var imponerande men jag är såå besviken på vem de utsåg till vinnare. Det är allt jag tänker säga. Bajs. 
 
 
 
 

Serienördens nördlista

Kategori: Serier

 
Jag kolla på många serier, tydligen fler än normalt. Vad man nu klassar som normalt. Min Anna kollar på minst lika många, brukar jag trösta mig med. Fast hon somnar mitt i avsnitten, det skulle jag nog också göra om jag hade två barn under 4 år. 
 
Utan rangordning följer jag följande serier:
 
Sen har jag även en lista över sådant som jag kolla på ibland, sånt jag vill se och bör se. Serier såsom Arrested Development, Breaking Bad, Boardwalk Empire, Mad Men, The Sopranos (kan vara en av få människor som ej sett den). 
 
Ibland fundera jag över hur jag hinner med övriga livet... 

Sjukstuga: film x2

Kategori: Film

Envis förkylning som vägrar lämna mig ifred resulterade i ett fasligt datortittande. Lite Dexter och sedan två filmer. Jag planerar att lägga ut min serielista, Serienördens nördlista, inom kort.
 
Film 1: Safety Not Guaranteed från 2012
 
En udda liten indie-film, klassas på IMDb som comedy och sci-fi, vilket absolut stämmer. Men inte i definitionens klassiska betydelse. Sammandraget (scrolla ned till linjen om du ej vill läsa):
 
Tre tidningsmedarbetare från Seattle får i uppdrag att leta rätt på, och skriva en artikel om, en annonsförfattare. Anledningen till detta är att annonsören söker efter någon att resa tillbaka i tiden med. Väl på plats i den lilla staden, till vilken man spårat annonsören, utvecklas historien i vanlig ordning och ett förhållande mellan ena reporten och annonsören tar sin början. Lite som Message in a Bottle fast med tidsresor, smäktande romans, piskande regn, FBI-agenter och rätt okända skådisar. Med andra ord: inte alls som MiaB...
                                                                                                                                                                     
 
Karaktärerna är udda, dialogen likaså, för att inte tala om handlingen, men av någon anledning funkar det. Kan vara febern, men den var underhållande. Jag kommer antagligen glömma bort den om någon dag, men för stunden: helt OK!
 
 
Film 2: People Like Us från 2012
 
Amerikanskt familjedrama! Så pass att definitionen förtjänade ett utropstecken. Tror att jag upplever det på detta sätt på grund av rollistan, som består utav bland andra Chris Pine, Elizabeth Banks och Michelle Pfeiffer, vilka alla är blonda och blåögda så det förslår. Även Olivia Wilde dyker upp på ett litet hörn samt en ung pojk vid namn Michael Hall D'Addario, som för övrigt för ett mycket gott jobb. 
 
En rolig liten parantes: Mark Duplass spelar såväl Banks granne som annonsören i Safety Not Guaranteed. Från att aldrig ha sett killen till att se honom i två filmer samma dag, det händer sällan (om någonsin). 
 
Sammandraget:
Pappan i den trasiga familjen dör vilket tvingar den känslomässigt störda sonen (Pine) att åka hem på begravning. Väl hemma upptäcker han att pappan lämnat i uppdrag till honom att ge 150,000 dollar till hans bastarddotter (Banks) som sonen inte visste fanns. Så sonen bestämmer sig för att lära känna systern, utan att han för den skull berättar vem han är. Han blir kompis hem sin systerson (Hall D'Addario) och systerm, men mamman (Pfieffer) blir upprörd när det uppdagas... Etc. 
                                                                                                                                                                        

Välspelad, lite småtråkig, väldigt förutsägbar, men välspelad. Framförallt är det trevligt att se Pfeiffer i en mogen roll, rörandes på pannan, rynkig och mänsklig. Bra sjukstugefilm, kommer nog inte upp på den svenska biografen och bör inte heller göra det. 
 

Gårdagens film: The Good Heart

Kategori: Topplistefilm

Efter ett tips från en kompis, som enligt dennes sambo lyckas väva in referenser till denna film i ungefär alla konversioner han har, såg vi igår The Good Heart. Skriven och regisserad (etc.) av multinationella/isländska Dagur Kári, utgiven 2009. Första gången någon av oss ser något skapat av denna man, med någon menar jag mig själv och mannen. 

Den som inte vill läsa en kort sammanfattning om filmen, personligen undvikar jag dem helst, kan sluta läsa nu och scrolla ned till den heldragna linjen.

Hemlösa Lucas (Paul Dano) träffar, efter ett misslyckat självmordsförsök, den buttra hjärtinfarktsdrabbade barägaren Jaques (Brian Cox) på sjukhuset och en udda vänskap tar sin början. Jaques, en självuttalade bitter och cynisk jävel bestämmer sig för att träna upp Lucas att ta över hans barverksamhet när han dör. En bar som endast serverar stammisar och som serveras espresso gjort på egenrostade bönor skickade till Jaques från hans enda vän i världen, Enrique.  

                                                                                                                                                                      


Nog om handlingen, filmen är i korta ordalag: briljant. Kári har en mycket bra känsla för dialog mellan personer, citaten haglar, såsom:

                                        ...broccoli is the incarnation of a fart.

...cook something without a face, an octopus or something.

 

Ljussättningen är lite skitig, vilket känns trovärdigt och inte tillgjort. Den är väldigt mörkt, men bländer emellanåt med vitt klart ljus. Ljussättningen framhäver verkligen scenernas karaktär. Och sist och slutligen så känns skådespelarna väldigt naturliga, de vågar vara lite småfula och personliga. Många scener känns som om det vuxit fram i samråd mellan regissör och skådespelare. 

 

Denna film, den hamnar på min topplista. En film att se om, igen och igen.

 

Välkommen till min nya blogg!

Kategori: Allmänt

Mitt första inlägg.